Soppa och lov

Det känns aningen illa, så enkelt är det. Jag känner mig motarbetad av uppskattningsvis den procentandelen av världen jag kommer i kontakt med. Och jag är bitter.

Detta är alltså mitt sista höstlov, någonsin, och vad ägnar jag det åt? Pluggande. Jag ska under en veckas tid ha läst ut min engelskbok, skrivit en bokrecension på den, skrivit en sammanfattning på kvinnlig, manlig och barnstress och skapat ett helt nytt land att redovisa om. Lov är helt enkelt inte till för att ta igen sig på, för så som jag stressar nu, har jag inte gjort på minst ett halvår. Jag är mer bekväm i att gå i skolan. Jag tycker inte ens om att sova bort förmiddagarna och trots det verkar det vara det ända jag får ut av mitt allra sista höstlov. Jag är bitter, behöver det påpekas?

Dessutom har jag gulaschsoppa under naglarna och jag har inte minsta aning om hur det ens är möjligt att hamstra soppa på sådana sätt.

Som för att ursäkta mig själv avslutas detta muntra inlägg med en ursäkt om att jag är stressad över att behöva göra ett arbete om stress i vilket det dessutom framkommer att kvinnor stressar mest.

För att göra mig själv på bättre humör publiceras härmed min personlighet som kareokelåt:

Your Karaoke Theme Song is "YMCA"

You're the type of person who can't have fun unless everyone else is right there with you having a blast. You have an amazing knack for figuring out what people want, and you don't mind going the extra mile to make them happy. The spotlight is something you enjoy on occasion, but you prefer that not all the attention is on you. If you've gotten people to sing or dance along with you, then you're song is a success. You might also sing: "Macarena," "Hot, Hot, Hot" or "Stayin' Alive" Stay away from people who sing: "The Greatest Love of All"

What's Your Karaoke Theme Song?

Kafferep med Eivor och Gunnel

Jag är nyss hemkommen från ett kafferep. Vuxenpoängen flödar över mig. Det var två 65-åriga damer, mamma och så jag.

Vi har under två timmars tid diskuterat oerhört väsentliga och intressanta saker mellan himmel och jord. Såsom vad Bengt gör nu, ni vet han som bodde i det stora vita huset i Gällstad. Hur vägen breddats där vi bodde för 30 år sedan (har jag nämnt att jag är 18?). Att Marbäck tidigare faktiskt hade hela sex stycken butiker, ja, kan ni tänka er, det huset där det jämt står en taxibil utanför - ja, där var det tidigare en affär och sedan... Hur Lidl faktiskt har ett väldigt bra sortiment och att man nu börjat lära känna de olika produkterna bättre men att Ica ändå är standard. Att Jörgen har flyttat bort åt Göteborgshållet nu. Men vad är det för relation han och hon har egentligen - det är ju inte mer än en ring på fingret, men vissa funkar ju så. Att paret Jönsson i Säm renoverade sitt hus i slutet av 60-talet. Hur lokalen där Ica i Gällstad tidigare låg hade ett golv som lutade på ett ställe. Att Gunnar sitter på ålderdomshemmet Ekero nu, men ser exakt likadan ut som han gjorde när han jobbade som vaktmästare, att en del inte åldras, tänka sig! Så fräscha Larsson ser ut, de är ju bortåt 80 år nu ändå. Jo, sedan har ju det gula huset sålts igen, det som låg där i Gällstad centrum.

Varvat med detta har vi druckit kaffe ("vi" inkluderar mig) och ätit sju sorters kakor, alla hembakade med recept tagna från en bokhylla med ett av de största utbuden av kokböcker jag sett, det var kokböcker och biblar.

Av någon anledning hade jag inte mycket koll på vilka människor det var vi avverkade under våra konversationer, däremot var jag i samma ålder och, i majoriteten av fallen, också i samma klass som barnbarnen till dessa människor.

Sedan var det det vanliga om att jag är hemskt lik min 30 år äldre mor, jag vet inte hur jag ska tackla det.

Jag har tillräckligt med vuxenpoäng för att gå i pension på sekunden.

Välplanerad kloning

Inatt drömde jag att jag fick min studentmössa, det var inte överdrivet svårt att tolka drömmens innebörd. Eller förmodligen kan man göra det hemskt invecklat och förmodligen låta drömmen tolkas som något negativt, men det tänker jag inte gå in på.

För övrigt gör jag mitt bästa för att bli hatad av distriktsstyrelsen. Det började med att vi skulle ändra tiden på ett möte till en annan, tidigare dag. Måndag gick bra för mig, nej måndag gick inte bra för mig för då ska visst min kära mor ha med mig till Eivor. Onsdag istället går bra, men inte den föreslagna tiden för då är det körskola. 19.00 är jag där.

Under promenaden idag stannar jag upp och uttrycker min ilska med diverse ord då tankarna kommit ikapp verkligheten; det är omöjligt att vara på två ställen samtidigt och gissa vad. Det är precis vad jag planerat för onsdagen. 18.30 ska jag vara i Ulricehamn på ett möte för projektarbetet med skolan och 19.00 ska jag vara i Borås för ett annat möte. Välplanerat. Det tar 40 minuter med buss, vi kommer antaglien inte få komma in förrän vid 19.00 i Ulricehamn. Kul. Men jag är inte bitter, det är bara de andra som är.

Ja, eller nej, eller va?

Det är lugnt, en vecka hit eller dit är det väl ingen som bryr sig om. Jag ska nog satsa på att fira nyår 7 januari istället, då slipper man allt kaos.

Om inte det där högskoleprovet verkligen har förvirrat mig, vill jag hävda att det är först nästa helg häxor, trollkarlar och andra monster i miniformat ska knacka på dörrar för att hota med vandalisering om inte godis fås - eller? Vi fick i vilket fall som helst jag-vet-inte-hur-många häxor utanför vår dörr för några minuter sedan som alla ville ha sötsaker i utbyte mot en dörrknackning. Men det är lugnt, jag slapp prata med dem och min kära mor klarade sig ur den svåra situationen.

Välkommen till verkligheten

Ibland funderar jag över om jag inte ska stanna inomhus konstant.

En gåta för mig är hur man lyckas smälta ned en papperskorg, en sådan gjord för att snällt lämna hundars avlämnade produktion i. För det var exakt vad jag möttes av igår, en soptunna som saknade botten. Den var inte avsågad på något sätt, utan smält nedtill. Vad som gjorde situationen än mer komisk var att någon också slängt en bajspåse i den - en bajspåse i en papperskorg utan botten är alltså en bajspåse på marken nedanför en papperskorg.

Och inte var promenaden idag bättre. Ulricehamn har drabbats av klotter. Våra elskåp fylls av ord och tecken varav det mest uppseendeväckande och mest fascinerande skåpet har besudlats med något så hotfullt som "SpongeBob SquarePants". Välkommen till Ulricehamn.

Ytterligare ett argument för att isolera sig från Ulricehamn och dess bravader var att jag nu ikväll på väg hem från stan fann en matta liggandes på vägen. Ja, en matta. En sådan man vanligtvis har inomhus i rum.

Rikssvenskt klargörande

Upproriskt, revolutionerande, kioskvältande, radikalt, oväntat, tankeväckare och så vidare.

Linköping och höstkonferens med MSU i helgen. Ideologi, ifrågasättning och mängder av andra form av huvudvärksorsakande kurspass. Kan man äga en tanke? Är det stöld att ta något som ägaren/upphovsmannen fortfarande har kvar efter "stölden" med så kallad fildelning? Konstant sådant tänkande i en hel helg. Det värsta är att jag helt ärligt måste erkänna mig själv som en enorm nörd för jag tycker det har varit hur kul som helst och är fast besluten om att jag, så fort jag är färdig med nuvarande bokläsning, ska införskaffa mig mer politisk litteratur. Kanske glasögon och pullover också. Tandställningen, undrar om man kan återanvända den.

Men anledningen till de i inlägget först nämnda orden är avslöjandet om att jag har dialekt. Jag vill starkt hävda och hålla kvar vid att jag inte talar något annat än rikssvenska. Så det så. Det finns inga alternativ till det. Skåningen och linköpingsbon har hörselfel, helt enkelt. Rikssvenska gäller. Inget annat. Så enkelt är det. Jag är fortfarande upprörd.

Fyra månader

Det har gått fyra månader, men jag glömmer bort det. Jag glömmer bort att jag inte kan prata om min Omma i presens, glömmer bort att du inte är där för att välkomna mig när jag kommer hem, glömmer bort att min familj inte har dig längre, glömmer bort att det inte är en självklarhet att alltid leva.

Du ska snart få en gravsten, det känns så overkligt att se ditt namn på en sten för att symbolisera en vila. Morgondagen känns både som en befrielse och som en tyngd. Att komma längre bort från tyngden och värken, att komma längre bort från våra gemensamma dagar. Det skrämmer mig.

Jag saknar dig så, allt du brukade göra. Hur du vred på radion på högsta nivån på morgonen och förvånat undrade varför jag vaknat så tidigt, hur du avskydde din käpp och bara släpade dig efter dig utan att låta den fylla någon som helst nytta, hur bara du kunde vara all världens trygghet samlad i en person för mig.

Jag kommer ihåg att du sjöng för mig när jag var mindre, att du bytte ut "maj" mot "juni" och lät versen lyda: "När lillan kom till jorden, det var i juni när göken gol, sade mamma att det lyste av vårgrönt och av sol." Det gick inte, vare sig melodi- eller textmässigt, men ändå gjorde du det. För att du är du. Är.

Jag saknar dig, Omma.

When the blue revolution comes

Av någon anledning verkar det vara så självklart att ta mig till bloggen när bristen på annat tar vid och jag trots att jag inte har något att göra officiellt, dela med mig av mina tankar. De är virriga.

Hade första mötet med MUF Ulricehamn ikväll och jag har själv konstaterat att jag måste gå in lite mer för att bli diktator - även om det är hemskt underhållande när alla pratar i mun på varandra. Inte nog med att vi i styrelsen har extremt konservativa typer (singular egentligen), nu hittar vi även människor med en miljöfetish. "Det är alltid stimulerande när debatten hålls igång" ska jag ha sagt i tidningen. Så länge mina åsikter vinner, vill jag ju egentligen tillägga, men som diplomatisk, PK och försök till resten av det där köret kan jag inte gärna lägga till det. Det är ju trots allt stimulerande att tycka olika. MUF ska ta över Ulricehamn i vilket fall som helst.

Observera gärna ironin i föregående stycke.

Sedan har jag för övrigt träningsvärk och känner mig lagom bitter över mina ålderskrämpor och pappa-ljud vid knäböjning.

Paus från hårt studerande

På något sätt lyckades mina anteckningar till morgondagens prov i svenska och litteraturhistoria få spridning i klassen och innehas nu av uppskattningsvis hälften av mina frenetiskt pluggande vänner.

Inget fel med det. Det var först nu under eftermiddagen jag kom till insikt om vad jag faktiskt har skrivit. Ursäkten kan komma först: det var mina anteckningar och det räknades inte med att de skulle tolkas av andra.

En behandlad epok bland andra är naturalismen. Under naturalismen nämndes Marx och jag är inte ett av hans största fan. Därmed lyder mina anteckningar kring honom som del av naturalismen som följande:

Karl Marx: klasskamp och annat mysko med grund i industrialiseringen och dess
nya förutsättningar i samhället.

Halva min klass läser alltså nu ikväll om Marx, klasskamp och annat mysko. Det känns bra att långsamt infiltrera mina kära kamrater med åsikter vars grundstomme är lite frihetligare. Synd bara att allt jag gör börjar bli så utstakat, enligt mina klasskompisar. Undrar hur många suckar som suckats och hur många ögonbryn som lyfts.

Tolkningar

Tyvärr verkar jag ha hakat upp mig på psykologins olika synsätt - särskilt det psykodynamiska och därmed Freud. Jag tycker inte om Freud, dels för hans människosyn är så bitter och dels för att allt det han påstår har avgörande roll för hur vi är som personer går emot mig.

Det började med utvecklingen, klarar du övergångsfaserna som barn (blöja till potta, krypa till gå, hemma till skola osv.) klarar du dig som äldre, annars är det illa. Jag kröp baklänges. Nu är Freud emot mig ännu en gång.

Drömmar sägs, enligt Freud och det psykodynamiska synsättet, vara budskap från det undermedvetna. I drömmar ska symboler och bilder uppstå, dessa ska sedan tolkas till något riktigt djupt som avslöjar oss som personer och våra tankar som sådana varelser. Drömmar ska dessutom vara en kombination av rester från dagen adderat med önskningar om vad vi vill. Gör en analys på följande: Jag drömde om mjölkmustascher inatt. Rakt upp och ned, mjölkmustascher.

Är detta en röst från mitt undermedvetna som vill att jag ska släppa mina hämningar när det kommer till att dricka mjölk? Eller är det en symbol för att jag i själva verket är otroligt manlig och har alla förutsättningar för att leva ett betydligt manligare liv med hårväxt i ansiktet? Eller är det i själva verket en djupt grundad önskan om att få uppleva fler mustasch- och skäggbeklädda människor - eller färre sådana? Kanske är det någon okänd feministisk ådra inom mig som förkastar allt vad män och mustascher heter och egentligen vill ha en kvinnopatriarkat på jorden? Eller har det varit så att jag under gårdagen vandrat omkring med en mjölkrand på överläppen?

Eller kan det vara så att Freud bara var lite för bitter för sitt eget bästa? Eller är det kört för min del? Är det så att mitt baklängeskrypande nu orsakar mig en skäggväxt i form av vätska inom en snar framtid. Eller har jag helt och hållet avsaknad av djup i mina tankar?

Varför får inte jag gå, när Al Gore?

Och hej, där kom min hjärtattack. En feminist får Nobelpriset i litteratur och en misslyckad politiker som kan (för att ta efter HAX) göra någon Powerpointpresentation får priset för fred. Känns skönt att åtminstone Nobelpriserna inte handlar om politik. Tack däremot för att Gore så solidariskt skänker bort sin del av priset, för han förtjänar det inte alls själv.

Man bör hålla isär politik och fakta, miljö, det görs inte i Al Gores film.

Namncensur

Min anonymitet suddas ut mer och mer för varje dag som går. Bloggen blottar sedan en tid tillbaka hela mitt namn, det var första steget.

Det har också visat sig att människor i min egen bekantskapskrets faktiskt läser min blogg. Det började med Elin (jag lyckas dock inte konkurrera fullt ut med Blondinbella där), det fortsatte med fler kompisar. En släkting (visserligen inte med de där blodsbanden man brukar ha i släktskap) hittade på okänt vis min plats i Internet. Någon ulricehamnsmoderat fäller en kommentar. En mamma (med de där blodsbanden man brukar ha) nosade sig hit. MUF:ares förälder. Och nu verkar även den andra föräldern (tillhörande mig) ha kommit till insikt om var jag kommer ut som det jag är. Det är i sådana här lägen man funderar över om ett visst censurerande kan vara nödvändigt, men ack, så mycket tråkigare det skulle bli - att skriva. Det får helt enkelt bli en slöjbeklädnad bortanför datorskärmen i fortsättningen.

Nu har mitt namn dock blottats ytterligare, det har synts i den lokala tidningen, hörts i den lokala radion - två gånger, en gång utan inslag av min röst, en gång med. Tacksamt nog saknas bilder och min lokala anonymitet lyckas hålla sig kvar i de kretsar mitt namn inte känns till och där tidningar och radio uteblir.

Som en stor parantes, är det något uttryck som i Ulricehamn är komiskt är det "pressen" där man menar Ulricehamns tidning - en tidning som kommer ut tre dagar i veckan och innehåller uppskatttningsvis 20 sidor. Det är nästan lika komiskt som ordkombinationen "Marbäck centrum" med åsyftning på den nedlagda butiken som sålde akvariefiskar. Slut på stor parentes.

Detta bortsuddande av anonymitet verkar dessutom leda till fysiska skador. Då mitt namn sagts i radion ska det näst intill ha orsakat hjärtattack hos förälders förälder med stämpeln: råsosse. För att agera diplomatisk och ge en lugnande röst kan följande kommentar fällas:
- Facket är ju rätt bra.

Vad skulle man annars ta ut sina aggressioner emot?

Obefintlig koncentration

Det här går inte bra. Tanken var att jag skulle viga mitt liv (eller eftermiddag snarare) åt att plugga, men telefonen ringde och jag ska vara med i lokalradion angående MUF Ulricehamns uppstart. Imorgon ska jag intervjuas med en mikrofon uppkörd i ansiktet och jag ska göra mitt bästa för att inte glömma bort att andas. Just nu har jag dock förträngt andningen totalt och orsakar mig själv blå nyanser i ansiktet. Pluggandet går inte jättebra, koncentrationen har en viss tendens att flyga bort.

Kan redan nu säga att om det går dåligt, så känns jag inte vid mig själv inom den kommande framtiden.

Mona med sin utopi, jag med uppförsbacken till stad

"Vi lovar att höja skatten"

I samma mässande ton som om hon förespråkade mänskliga rättigheter i ett land med förtryck och diktaturstyre, talade Mona Sahlin om att Sverige behöver höjd skatt. Det kändes lite illa. Det kändes också lite illa när hon efter en timmes debatt i vilken hon endast pratat om hur synd det är om dem som inte jobbar och deras låga ersättningar, avslutar med att blanda in Burma. Hon pratade om Burma i samma tonläge och med samma retorik som hon använt när hon pratat om hur synd det är om dem som får dåligt betalt för att inte jobba. Det kändes inte rätt.

Annars är det kul att nämna att Moderata ungdomsförbundet igår startade upp en förening och att jag nu kan gå ut och förespråka vad som helst i MUF Ulricehamns namn. Att bossa över den här föreningen ska nu bli min utökade fritidssysselsättning. Ordförande är en sådan hemskt spännande titel.

Men det är fortfarande Mona Sahlin som ger mig huvudvärk. Höjd skatt? Kunde hon inte komma på något mer upphetsande? Serigöken.

Tre av fyra

För att Rola Brentlin har gjort det så hemskt klockrent. Smutskastning är ett måste.

För att ha en ursäkt

Psykologi är intressant, det är det. Men att rabbla psykodynamiska perspektivets skillnader med det humanistiska ger mig inget som helst nöje just nu. Prov på torsdag och livet leker.

Min första teorilektion på körskolan genomfördes igår och jag är oerhört stolt över att genomlevt den sittandes på en halv stol då jag agerade solidarisk och delade sittplats med Therese. Ännu mer stolt är jag för övrigt över att bara ha kommit igång. Det har trots allt inte tagit mer än ett halvår från det att jag bestämde mig från att börja till dess att jag anmälde mig.